Jägarexamen – frågor om ekologi

Förklaring: Predatorkontroll och förbättrad livsmiljö har i många studier visat sig ha effekter som adderas till varandra. Vill man gynna en småviltstam så mycket som möjligt bör man därför kombinera åtgärderna. Skydd i landskapet kan dessutom vara lika kostnadseffektivt som predatorjakt när resurserna är begränsade.

Förklaring: Räv, mård och flera rovfåglar lever mycket på smågnagare. När sorkstammen kraschar efter ett toppår finns det gott om rovdjur men lite sork, och då slår de om till alternativa byten som skogsfågelns ägg och kycklingar. Det förklarar varför skogsfågelstammar i norr ofta svänger i takt med smågnagarcyklerna.

Förklaring: Täthetsberoende faktorer är de som ökar sin verkan när individerna blir fler på samma yta: konkurrens om föda, smittspridning och ofta predation. De bromsar tillväxten och gör att en stam stabiliseras kring bärkraften. Täthetsoberoende faktorer, som en extremt snörik vinter eller en kall, regnig kläckningsperiod för skogsfågel, slår lika hårt oavsett hur många djur som finns.

Förklaring: Morkullan söker sin föda, främst daggmaskar, genom att sticka ner den långa näbben i mjuk och fuktig mark. Den trivs därför i fuktiga lövskogar och blandskogar med glänta. På våren kan man höra hanens sträckflykt i skymningen över sådana skogar.

Förklaring: Ett normalår består en stor del av höststammen av årets ungfåglar, ett överskott som till stor del ändå skulle dö under vintern. Jakten tar då i hög grad av detta överskott. Ett år med dålig kycklingproduktion finns inget sådant överskott, och jakten tar i stället vuxna fåglar som skulle ha häckat nästa år – dödligheten blir mer additiv. Därför bör avskjutningen anpassas efter årets produktion.

Förklaring: Rådjurskid är typiska gömmare som trycker ensamma de första veckorna. Älgkalven följer i stället kon efter några dagar, och den stora kon kan aktivt försvara kalven mot rovdjur. Det är en anledning till att man ska vara försiktig om man möter en älgko med kalv på försommaren.

Förklaring: Tjädertupparna samlas på våren på spelplatser som oftast ligger i äldre, gärna tallrik barrskog, och samma platser kan användas i årtionden. Hönorna söker sig dit för parning. Avverkning av gammal skog runt spelplatsen och störningar under spelet kan få spelet att flytta eller upphöra.

Förklaring: Grunda och näringsrika sjöar har riklig växtlighet och mycket insekter, kräftdjur och andra smådjur, vilket ger bra föda för andungar. Vassbälten ger dessutom skydd vid häckningen. Näringsfattiga skogssjöar producerar mindre föda och kan bara föda färre änder.

Förklaring: Räv, grävling, kråkfåglar och andra boplundrare rör sig gärna längs skarpa kanter, och i en smal och rak kantzon blir boplatserna lätta att hitta. Ett brett, skiktat bryn med buskar och högt gräs ger fler gömslen och sprider ut bona. Den som skapar kantzoner bör därför tänka på både bredd och struktur.

Förklaring: Nyfödda älgkalvar är lätta byten de första veckorna innan de kan följa kon i full fart. I områden med många björnar kan björnen ta en betydande andel av kalvarna i maj–juni. Den predationen behöver vägas in i älgförvaltningen i de nordliga och mellersta delarna av landet.

Förklaring: Arter med r-strategi får många ungar tidigt i livet och har hög dödlighet, vilket gör att stammen snabbt kan öka efter en nedgång, som hos fälthare. Arter med K-strategi, som björn, blir könsmogna sent, får få ungar och har låg naturlig dödlighet hos vuxna. Därför tål K-strateger mycket lägre uttag innan stammen minskar.

Förklaring: Vintertid lever tjädern nästan uteslutande på tallbarr som den betar uppe i träden. Barr är näringsfattiga och svårsmälta, och tjädern har därför långa blindtarmar där födan bryts ner. Tillgång till tall av lämplig ålder är därför viktig för tjäderns vinterbiotop.

Förklaring: I en liten stam kan slumpen få stor betydelse: några dåliga år, en sjukdom eller ett år då nästan bara hanar föds kan räcka för att stammen minskar kraftigt. Till det kommer risken för inavel om stammen saknar utbyte med andra. En stor och sammanhängande stam har mer marginal mot sådana händelser.

Förklaring: När landskapet fragmenteras av vägar och stängsel delas stammar upp i mindre delpopulationer med sämre utbyte. Djuren som ändå försöker korsa leds ofta till stängselslut och luckor, där olycksrisken blir hög. Viltpassager som broar och tunnlar används för att minska båda problemen.

Förklaring: Vildsvinet har en för klövvilt ovanligt hög reproduktion. Suggan får normalt en kull per år med ofta fyra till sex kultingar, och vid god födotillgång kan gyltor bli könsmogna vid 8–10 månaders ålder. Det gör att en stam under gynnsamma förhållanden kan fördubblas på ett år och att avskjutningen måste vara hög, framför allt på yngre djur, för att stammen inte ska öka.

Förklaring: Under sommaren har älgen tillgång till näringsrik föda som löv, örter och vattenväxter och bygger upp fettreserver. Vintertid är den hänvisad till kvistar och skott, främst tall men också björk, sälg, rönn och asp, som är fiberrika och näringsfattiga. Det är vinterbetet som ofta orsakar skador på ungskog.

Förklaring: Grävlingen har fördröjd implantation, och ungarna föds tidigt på våren oavsett när parningen skett. Samma fenomen finns hos bland annat rådjur, björn och mårddjur som mård. Vildsvin, hare och älg har däremot en sammanhängande dräktighet utan vilofas.

Förklaring: Brand är en naturlig störning i den boreala skogen. Efter brand kommer lövträd ofta upp i stor mängd, vilket ger bete åt hjortdjur, och de brända och döda träden ger föda och boplatser åt bland annat vedlevande insekter och hackspettar. Många arter är helt beroende av sådana störningar.

Förklaring: När tätheten ökar räcker den bästa födan inte till alla, och djuren hamnar i sämre kondition. Hos älg visar det sig som lägre slaktvikter på kalvar, färre tvillingkalvar och fler kor som inte blir dräktiga eller förlorar kalven. Det är klassiska täthetsberoende signaler som används i förvaltningen för att se om stammen är för stor för markens foder.

Förklaring: Smågnagare tillbringar vintern i gångar mellan snön och marken, där temperaturen är jämn och de kommer åt föda. Regn och is förstör snöns isolerande förmåga och kan dränka eller kyla ner djuren. Milda och ostadiga vintrar kan därför dämpa smågnagarnas toppår, vilket i sin tur påverkar rovdjur och skogshöns.